När två blev tre!

På morgonen onsdagen den 16/11, exakt en vecka efter BF,
gick jag ner för att kissa och fyndade då något som utan tvekan var
slemproppen, mer än det jag tidigare haft och nu var det en annan
färg, mer ljusbrunt istället för gulgrönt...

Gick upp och la mig igen för att sova ut ordentligt då jag kände
mig riktigt trött och vaknade 10.55 av en OND sammandragning,
och så ett akut toabesök på det, magen var i uppror.
Såg då att det kommit mer slem och nu med blod i... YES.
Ringde till David och förberedde honom på att han kanske skulle
få komma hem från jobbet. Det tog mig 8 minuter att få nästa
värk så jag ringde upp och sa "Nu MÅSTE du nog komma".

Alltihopa körde igång då, klockade värkarna som kom med 8
minuters mellanrum och gjorde rätt ont. Tiden mellan varje värk
kortades ned succesivt och jag gjorde mig iordning hemma under
tiden med dusch, smink (varför?) och ringde förlossningen och
förberedde dem på att vi kanske skulle komma in...

Vid klockan 15 ringde jag igen och sa att vi kommer nu, vilket
var tur, för när vi klev ur bilen på parkeringen blev det riktigt
ont och kändes skönt att vara framme!

Skrevs in på förlossningen klockan 15.40, fick en äldre barnmorska
som hette Eva, henne tyckte jag verkligen om!
Undersöktes och hade då öppnat mig 3 cm och hade värkar med
2 minuters intervaller. Jag tyckte att det gjorde fruktansvärt ont
när hon kollade hur mycket jag öppnat mig.

Fick två dosor på magen som mätte värkintervallet och bebisens
hjärtljud så att vi hela tiden hade koll på läget!



















Barnmorskan rekommenderade mig att ta Epidural och jag, som
hade tänkt vara utan smärtlindring, tackade ja direkt ;)
Hon ringde narkosläkaren och bad honom komma direkt han
hade tid.

17.00 togs det hål på fosterhinnorna och det kom massor med
vatten som var grönfärgat, dvs att barnet bajsat i vattnet.
Hade då öppnat mig 4 cm.

17.15 lades Epiduralbedövningen av en narkosläkare som
hette Kenneth. Tyckte inte alls att det var något besvär att få
bedövningen, blev förvarnad om att det skulle bränna till men
det gick jättebra!
Efter en stund kom Kenneth tillbaka med isbitar för att kolla
hur bedövningen tagit, och konstaterade att det blivit jämnt
och bra, han underströk att jag fått en BRA bedövning.

Och ooooh så ljuvligt bra den tog! Fick ett par timmar att bara
mysa och ha det skönt... Blev som varm i kroppen samtidigt
som jag frös lite, men under ett täcke var det bara skönt!
Skulle absolut rekommendera EDA till alla, i alla fall om man
får en som tar så jämnt och bra som min...

18.45 fick jag lite värkstimulerande dropp för att se om vi
kunde få en bättre progress.

20.15 började jag känna tryck bak mot ändan, det kändes
som att man skulle bajsa på sig ungefär... Tyvärr tar ju inte
bedövningen bort den tryckkänslan, men jag var glad att ha
fått ett par timmar i vila innan!
Jag hade nu öppnat mig 8 cm.

21.20 började jag få riktigt ont av värkarna och började
känna mig spänd. Var inte öppen helt utan det var en kant
kvar som skulle mjukas upp.

22.00 gick Eva hem och jag fick en annan barnmorska.
Hon hjälpte till att hålla upp kanten under två värkar
och bad mig putta på lite försiktig under värktopparna.

23.30 började jag bli ordentligt trött då jag hade ont och
inte fick trycka på. Var även tvungen att vända mig från
sida till sida under värkarna för att hjälpa till, det var inte
alls skönt!

00.01 fick jag börja krysta aktivt, det var "nu eller aldrig"
ungefär, en läkare kom in för att finnas till hands om det skulle
behövas. De dukade upp ett bord med saxar och sugklocka
och jag blev väldigt stressad över det, sa att jag inte ville
klippas!
Fick nu tillåtelse att trycka på utav helvete några värkar för
att prova utan instrument. Med en sköterska liggande över
magen krystade jag allt jag orkade, lite på måfå eftersom
jag knappt kände några värkar trots att de ökat droppet
ytterligare.

00.15 fick jag sätta upp benen i gynläge, bebisens huvud
kom sakta men säkert framåt, och i journalen står det:
"Ida krystar på heroiskt..." Haha...

00.32 peppades jag fram av sköterska, barnmorska och läkare
att inte ge upp, jag tryckte vad jag fick ur mig och kände en
brännande smärta, sekunderna efteråt sprattlade det till bara
och en livlig krabat kom ut och började genast skrika.
Jag hade på egen hand lyckats föda mitt barn!

De torkade av bebisen och sedan lyftes den upp för att läggas
i Davids famn (jag bad om det innan eftersom jag var så trött
och spänd). Upp kom en liten POJKE! Med mörkt hår!
Det var verkligen speciellt att få se sitt barn för första gången,
lycka blandat med nåt väldigt overkligt!!

En liten röd skrikande kille som faktiskt såg ganska så
rolig ut först! Näsan var som sned och ihoptryckt och han
hade ett tjockt veck mellan näsan och pannan. Jag tänkte
lite typ "Harrison Ford", haha!

Tyvärr var inte förlossningen över när vår son var ute,
nu var det dags att klämma fram moderkakan och som jag
räknat ut så skulle jag även sys...
Den stunden som följde blev en riktigt jobbig upplevelse
för mig och jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det.

Moderkakan tog en halvtimma på sig att komma ut, och under
tiden skulle jag sys där jag spruckit, invändigt. En stor, lång
nål med bedövning stacks på tre ställen, det gjorde jätteont,
och sedan började barnmorskan sy och hon var INTE försiktig!
Det gjorde ont på ett helt annat sätt än att krysta ut barnet,
det här var verkligen olidligt! Medan hon sydde kände jag
hur stämningen i rummet ändrades och blev mer och mer
stressad, alla tre började se riktigt fokuserade ut och pratade
om att det inte slutade blöda och att de inte kunde hitta vart
blödningen kom ifrån. En av dem tryckte på en punkt i magen
för att få livmodern att dra ihop sig, barnmorskan klev åt sidan
och lät läkaren ta över för att försöka hitta vart blödningen
kom ifrån. Vid det här laget hade jag hunnit stressa upp mig
rejält och fick nästan panik, speciellt när läkaren började
prata om hur mycket blod jag förlorat "hittills", att det kanske
skulle bli operation om det inte slutar blöda NU, och det värsta
var när jag började säga att jag inte ville förblöda, jag ville inte
dö, jag frågade vad som hände - och fick inget svar!
Jag sa till och med "varför svarar ingen?!" "hallå?!" men de
bara jobbade på och ingen svarade mig!
(Självklart hade de försökt förklara för mig vad som hände,
men i det läget när jag var sådär spänd och rädd så fick jag
bara vibbarna av att de inte sa som det var och inte ville säga
nåt som skulle göra mig ännu mer rädd).
Det är så svårt att beskriva med ord vad jag kände just då.
Jag började tänka på hur David lämnade BB med vår son,
utan mig, som inte överlevde förlossningen...
Usch, det var verkligen fruktansvärt, och helt oväntat.
Man tror ju att man är färdig när barnet har kommit och att om
allt är bra med barnet så är allting bra...

Lyckades somna på morgonen efter förlossningen men sedan
mådde jag riktigt dåligt ett par dagar... Kunde knappt stå eller
gå, det kändes som att magen var ett stort sugande hål, som
att en stor fläkt blåste genom, och utifrån det så krampade
musklerna ut mot benen och i ryggen. Har legat och mått illa
och skakat bara efter alla spänningar som kom i samband
med förlossningen.

Sammanfattningsvis så känner jag mig nöjd med allt fram tills
vår fina son kom ut - visst gjorde det fruktansvärt ond, mycket
ondare än jag hade trott, men hela tiden visste man att det var
normalt, att smärtan innebar att vi snart skulle få se vårt lilla
barn och på något sätt var det aldrig någon tvekan om att man
var där och gjorde det man var tvungen!
Så min förlossning var nog både normal och bra, kan man väl
säga.
Det var bara sen... Är ledsen att det blev som det blev, kommer
ha svårt att koppla bort tankarna på det inför en till förlossning.

Vi åkte hem från BB på fredagen efter lunch, det var skönt att
komma hem samtidigt som det kanske var lite tidigt eftersom
jag bara låg och skakade och mådde pyton.
På lördagens återbesök med lillen som skulle träffa barnläkaren
så såg de hur dåligt jag mådde och proppade i mig medicin så
jag somnade på en säng där och David fick sköta lillen själv.
Sov där i två timmar och sedan åkte vi hem igen.

Nu mår jag mycket bättre! Det där suget i magen har som
försvunnit - inte så konstigt att det känns obehagligt när allt
liksom bara faller ihop efter att ha varit så utspänt så länge!
Jag har släppt alla spänningar i låren och axlarna och kan äta
lite så jag fått lite styrka.

Känner mig öm där nere förstås, inte så konstigt ;)
Har sytt bara på insidan och har bara ett svidande sår utanför
men det är helt ok. Hade trott att jag skulle ha mycket mer
ont efteråt!

Och nu har mjölken runnit till så mina bröst känns som
hårda, varma betongklumpar! Det är sådär lagom skönt när
plutten suger tag och äter aggressivt, haha...

ALLT ÄR VÄRT DET, det här är underbart!
Kan helt plötsligt inte fatta hur vi har kunnat leva i 24 år
utan den här lilla saken, vi kan inte sluta förundras över hur
vacker och perfekt han är! Vi är så lyckliga!

Det här var en sammanfattning av min förlossning, fråga gärna
om ni undrar om nåt :) Lägger in lite bilder också!

Helt ny kille! Trött, svettig och rädd mamma...


















I sängen i vårat lilla mysiga rum på torsdagmorgon!

















Första sängen :)

1 dag gammal med pappa!


































Röd och sårig i ansiktet efter att ha klöst sig med sina vassa små
naglar...


















På väg hem från BB i alldeles för stor overall!


















Hemma i soffan för första gången...

Vi älskar dig lilla MILTON, du är så välkommen hem!